Hem
Historia
Ideell förening
Bidrag och stipendier
SophiaNytt
Årsberättelse
Café
Restaurang
Medlemsservice
 

 

 

  Systerskap

Maj-Britt Areman och Ann Bisgaard-Liljeborg är Sophiasystrar. Ann tog sin examen i våras, Maj-Britt för drygt 60 år sedan. När de jämför sina erfarenheter kan de konstatera att sjuksköterskeutbildningen är helt annorlunda i dag men att den har gett dem båda ett intressant yrke och många värdefulla kontakter.

Det var Sophiahemmets goda rykte som fick Maj-Britt Areman och Ann Bisgard-Liljeborg att söka till skolans sjuksköterskeutbildning, Maj-Britt 1945 och Ann 2006.

– Jag besökte först Röda korsets sjuksköterskeskola, berättar Maj-Britt, men där verkade rektorn så sträng så jag nästan blev lite rädd. Då tipsade några bekanta till familjen om Sophiahemmet och här blev jag väl mottagen.

– Sophiahemmet Högskola har gott rykte så det var naturligt för mig att söka hit, säger Ann, och jag ville gå på en skola med god sammanhållning.

1945 var utbildningen privat och Maj-Britt betalade cirka 600 kr i kursavgift.

– Det var mycket pengar på den tiden och det kändes lite förnämt att gå här, säger hon.

Utbildningen då var 3,5 år och bestod av tre läskurser varvat med långa praktikperioder på sjukhus.

Numera är sjuk­sköterskeutbild­ningen en 3-årig statligt finansierad hög­skoleutbildning.Den stora mängden klinisk utbildning, som i dag huvudsakligen bedrivs vid Danderyds sjukhus, är fortfarande ett kännetecken för sjuksköterskeutbildningen vid Sophia­hemmet.

När Maj-Britt gick sin utbildning var majoriteten av eleverna i 20-årsåldern och samtliga var kvinnor. Den första manliga sjuksköterskeeleven på Sophiahemmet togs in 1968.

Ann hade arbetat som undersköterska i många år innan hon vid 41 års ålder valde att utbilda sig till sjuksköterska. Studiekamraterna var både män och kvinnor och i blandade åldrar. Många kom direkt från gymnasiet medan andra hade ett långt yrkesliv bakom sig, ibland från helt andra områden än sjukvård.

För Maj-Britt och hennes studiekamrater var det internatboende som gällde. Och reglerna var strikta. Klockan 22.00 skulle det vara släckt och tyst. Det krävdes tillstånd av föreståndarinnan att ta upp besökare på rummet, och manliga besök var inte att tänka på. Att bryta mot reglerna kunde leda till påföljder.

– När vi gjorde praktik på Karolinska bodde vi på sjukhusets elevhem. Och läkarkandidaternas våning låg nära intill det. En sen kväll gick två av mina kamrater över till dem. Men det hela uppdagades av en städerska – och flickorna fick sluta på skolan.

Elevernas privatliv var hårt kontrollerat. Uniformstvång gällde även på fritiden och den som gick i giftastankar måste få sin tilltänkte godkänd av skolans rektor.

Nu är ­internatet sedan länge nedlagt och kraven på studenterna handlar uteslutande om studieresultatet. Studenterna förväntas ta ansvar för sitt eget lärande och kunskapssökande – och de pedagogiska metoderna har ändrats.

Undervisningen är mer studentcentrerad med seminarier kring patientfall, grupparbeten och workshops. Under Maj-Britts studietid var förhållandet till överordnade formellt. Det var skillnad i rang, sköterskeeleverna neg för läkarna och svarade på tilltal.

– I mycket speglade det samhället i övrigt, säger hon. Detta var långt före du-reformen.

– Det är ju annorlunda nu, säger Ann. Det är mer av teamarbete och min erfarenhet är att läkarna var måna om att vi studenter skulle trivas och lära oss mycket.

Sjuksköterskeyrket i sig är också annorlunda i dag jämfört med tidigare. Dagens sjuksköterskor är arbetsledare och har ett omvårdnadsansvar för patienten som även omfattar den medicinska vården medan stora delar av den praktiska omvårdnaden sköts av undersköterskor.

Sammantaget är båda Maj-Britt och Ann nöjda med sin utbildning. De har blivit väl mottagna i arbetslivet just i sin egenskap av Sophiasyster. Sjuksköterskeutbildningen har gott rykte i sjukhusvärlden – och även utanför den.

I dag är Maj-Britt sedan länge pensionerad, men fortfarande aktiv i Sophiahemmet, ideell förening. Ann arbetar sedan i våras som sjuksköterska på kirurgavdelningen på Danderyds sjukhus där hon gjorde praktik under utbildningen.

– Jag är mest stolt över att få ha varit med under en tid på Sophiahemmet när det hände så mycket, som att vi öppnade för entreprenörer på sjukhuset. Och så alla fantastiska människor jag har fått lära känna, säger Maj-Britt.

– Jag är ju så ny, men hittills är jag stolt över min utbildning och att jag fått ett bra jobb genom den, säger Ann. Och så brukar jag tänka på när jag fick ta emot min brosch i kyrkan. Det var en stor stund i mitt liv. 

Text: Inger Sundelin
Foto: Jörgen Hildebrandt

Tidigare publicerat i SophiaNytt nr 1 2009                       

 

 

 

Publicerad: 2012-05-31
  Skriv ut        Kommentera sidan
 
SophiaNytt
En strålande framgång
Sophiahemmet – ett år av berättelser
Prinsessan Christina Sophiahemmets hedersdoktor
100­-årig Sophiasyster med näsa för äventyr



© Sophiahemmet   Valhallavägen 91   Stockholm   Telefon 08-406 20 00   Kontakt   Information