Hem
Historia
Ideell förening
Bidrag och stipendier
SophiaNytt
Årsberättelse
Café
Restaurang
Medlemsservice
 

Mitt liv som Sophiasyster

Malin Erfors, som föddes 1917, visste redan som barn att hon skulle bli just Sophiasyster. Kanske för att hennes moster, som hon beundrade mycket, var det. Några tvivel om yrkesvalet hade hon i alla fall inte, varken då eller senare.

– Jag har aldrig haft några andra yrkestankar, och jag har aldrig ångrat mig. Jag känner fortfarande tacksamhet varje dag för det liv jag har haft.

Eftersom det var 20-årsgräns för att påbörja utbildningen fick Malin vänta till 1937 då hon blev antagen och fick gå som provelev i några månader.

– Jag kommer i håg att jag blev mycket väl mottagen, de var angelägna om att man skulle få en hemkänsla på Sophiahemmet.

Själva utbildningen började med en läskurs, som avslutades med något som kallades för ”chokladexamen” då det bjöds på varm choklad med vispgrädde.

– Det tyckte man var väldigt festligt då! Sedan skickades vi ut på våra praktikplatser, där vi var några månader på varje ställe.

Under hela utbildningen var det uniformstvång, även på fritiden.

– Jag kommer ihåg en kamrat som var bjuden på en tjusig Karlbergsbal, som frågade föreståndarinnan om hon fick gå. Det fick hon, förutsatt att hon hade sin uniform på sig.

Till uniformen hörde också en mössa, som alla elever fick sy själva. Det vita i mössan symboliserade glädjen, och det svarta bandet allvaret.

– Och den vackra spetskanten symboliserar drottning Sophia, Sophiahemmets grundare, förklarar Malin.

Under hela elevtiden bodde de blivande Sophiasystrarna på elevhemmet eller på praktiksjukhusen, och då inte sällan fyra i samma rum. De fick inte ha några besök, speciellt inte herrbesök, på rummen.

– Det var en stor händelse när man så småningom fick en egen bostad. Och när jag många år senare blev föreståndare ifrågasattes det om jag kunde bo utanför ”hemmet”, men då lär drottning Louise ha sagt ”det gör väl detsamma var hon bor bara hon sköter arbetet”.

På tal om herrbesök – på den här tiden var det ytterst ovanligt att Sophiasystrar förlovade eller gifte sig. De få som gjorde det fick inte längre vara med i systerkåren, utan i stället i det så kallade Sophiaförbundet.

– Då fick man bära en annan brosch, och man tillhörde inte längre den trängsta kretsen, om man så säger. Själv saknade jag inte livet utanför – vi hade en så fin sammanhållning.

Inte heller fanns det några manliga Sophiasystrar, något som i dag är relativt vanligt.

– Jag var med om den första manliga Sophiasystern, tror det var i slutet av 60-talet, och hade personligen inget emot det. Jag hade ju redan under kriget jobbat tillsammans med manliga sjukvårdare. Det var faktiskt på en kvinnlig vårdavdelning, och vissa patienter där ville absolut inte gå ur sängen om de inte fick manlig assistans!

1941, efter tre år och åtta månaders utbildning, var Malin Erfors färdig Sophiasyster. Det manifesterades med en högtidlig invigningsceremoni i Engelbrektskyrkan, då drottning Louise delade ut de speciella broscherna till de nya systrarna.

– Min första tjänstgöring som färdig Sophiasyster var på en vårdavdelning på Sophiahemmet som jag redan praktiserat på, säger Malin Erfors.

– Så småningom blev jag avdelningssköterska där, och därefter avdelningssköterska på en stor avdelning på Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Det var mycket roliga år!

Malin Erfors gick därefter vidare i karriären på olika chefsposter, och blev så småningom, 1964, föreståndarinna för hela Sophiahemmet. Det innebar att hon var chef även för skolan och pensionärshemmet Solhemmet.

Pensionärshemmet lades så småningom ner, och man delade upp verksamheterna i separata organisationer. I dag har man återinfört synsättet att högskolan och sjukhuset ska samarbeta nära.

– Jag är inte insatt i detta, men jag tycker det låter bra. Det var ju drottning Sophias idé från början att allt skulle hänga i hop.

Vad tycker du gör dagens Sophiahemmet starkt och unikt i konkurrensen med andra vårdinrättningar?

– Omvårdnaden, som har varit en ledstjärna hela tiden. Att man tar hand om, och engagerar sig, i patienterna. Jag har aldrig haft några andra yrkestankar

Text: Pär Jonasson
Foto: David Magnusson

Tidigare publicerad i SophiaNytt nr 1 2009

 

 

Publicerad: 2012-05-31
  Skriv ut        Kommentera sidan
 
SophiaNytt
Sophiahemmet – ett år av berättelser
Prinsessan Christina Sophiahemmets hedersdoktor
100­-årig Sophiasyster med näsa för äventyr
Webb-tv: Se filmen om Sophiafesten 2013



© Sophiahemmet   Valhallavägen 91   Stockholm   Telefon 08-406 20 00   Kontakt   Information